« FN veteraner Besökte Peter Wallenberg | Main | Svenska helikoptrar i internationell tjänst Insatsen i Kongo 1960-1964 »
söndag
nov132011

Detachment Luena, mars 1963

Under mars månad 1963 låg jag på detachment i Luena, 30 mil nordväst om Elisabethville och 20 mil sydväst om Kaminabasen. Uppgiften var att patrullera till närliggande byar för att se att allt stod rätt till och via radio rapportera till Kaminabasen. Vi var 20 man förlagda i en stor villabyggnad. Luena var ett gruvsamhälle där alla vita flytt efter strider med Balubas som anfallit staden. En vit man, en krigsveteran från första och andra världskriget fanns dock kvar. Nationalitet okänd även för honom själv.

Mr Borrman bodde i en villa på andra sidan den röda latterigatan, mitt emot vår förläggning. Iklädd främlingslegionens uniform och med Gaullemössa stod han varje morgon och utförde samma morgongymnastik som vi. Han var anställd av gruvbolaget som intendent för att bevaka bolagets fastighetsbestånd. Hans ärrade kropp vittnade om många strider i livet. Knivärr i ansiktet, ena ögat var av porslin, granatsplitter i vänster axel och ett par fingrar borta. I ryggen var två revben borta efter att en tysk som bakifrån tryckt in en bajonett i Borrmans rygg. Detta var när de allierade stred i Norditalien. Han klarade sig genom att liggande få tag på sin pistol, sköt bakåt och utan att se träffade han tysken bröstet men råkade samtidigt skjuta sig själv i vänster överarm. Höger ben var också det ärrat av granatsplitter. Näsbenet var borta redan efter första världskriget.

Ja, Borrman var en riktig överlevare. När Balubas anföll Luena försvarade han sig med sin automatkarbin från ett fönster i villan. Men mot Balubakrigarnas stora antal var det omöjligt att försvara sig och snart var de inne i hans villa, knivskar honom i ansiktet och dansade runt den på golvet liggande Borrman. Med sina knivar skar de upp magen på honom så tarmarna flöt ut. Därefter kastrerade de honom under dans och jubel. I detta läge kom en svensk pluton fram till villan och befriade Borrman. Man tog honom och hans kroppsdelar i ett lakan, transporterade honom med helikopter till sjukhuset i Elisabethville. 

Efter ett tag var Borrman tillbaka i Luena som ende vit man förutom ett svenskt detachment på 20 man. Borrman bjöd ibland på en kall öl och berättade om sitt märkliga liv, han visade sina många medaljer och ett diplom underskrivet av Dwight Eisenhover. Samlingen öste han ner i en liten portfölj som han sparkade in under kökssoffan.
Då jag fick överta Detachement i Luena efter löjtnant Fröden var det lugnt i samhället. Strax utanför fanns också en bataljon ANC-soldater enrollerade som FN-soldater i blå basker. Vi gjorde våra dagliga patrulluppdrag och hade en bahaglig tillvaro. Vi kunde bada i den, för vita, avsedda stadens swimmingpool som intill vår förläggning. Då och då inträffade små incidenter som vi rapporterade till Kaminbasen.

En dag utbröt ett stort slagsmål mellan ANC-soldater och stans katangapolis, som kunde fått ödesdigra följder om vi inte ingripit. Vi arresterade sex ANC-soldater och två civila. Dagen därpå anordnade vi en "rättegång" i stora salen i vår villa med förhör och påföljande domslut. Sådana här slagsmål kunde få allvarliga konsekvenser. Straffet blev utegångsförbud. Tre timmars daglig straffexercis 14 dagar framåt. Vid ett tillfälle kom katangapolisen.  Vid ett tillfälle kom ktangapolisen med en misshandlad kvinna släpande efter sig på vägen. De kastade in henne i en arrestlokal och av kvinnans skrik att döma fortsatte misshandeln med sparkar och slag. Vi gick in i arrestlokalen, förhindrade och förbjöd polisens misshandel. Efterföljande kontroll visade att våra order hade åtlytts. Kalabaliken i Bukama.

ANC-bataljonens uppgift var att bevaka Bukama, en stad tre mil norrut. Belägen i gränstrakter ellan olika stammar. Stadens befolkning var mycket oroliga för att balubastammen, som höll till på andra sidan Lualabafloden, skulle anfalla och plundra staden. På samma sätt som Luena utsatts för. En dag kommer katangapoliskommisarien och den civila administratören till oss. Mycket upprörda. De bägär eskort för att åka till Bukama. Det råder full kalabalik i staden. Polischefen har mördats och civilbefolkningen flyr. Sjukhuset har tömts. En mängd Balubakrigare har kommit över floden och plundrar staden. Jag förklarade att det var ANC-bataljonens uppgift att med sina 800 man svara för ordningen i Bukama. Det går inte. De är ju svarta och flyr från Balubas "odödliga krigare", som med maschetas dödar alla motståndare.  Jag tänkte några minuter. Är detta ett vettigt uppdrag och vad kan vi göra? En patrull var ute på annat håll. Jag har bara två Renaultjeepar med påmonterade kulsprutor, en grg och endast åtta man att undvara för uppdraget. Hur många Balubas har kommit över floden? Flera hundra och civilbefolkningen flyr i panik sa de. Som FN-soldat kunde jag inte avvisa uppdraget, även om det verkade riskabelt. Att få hjälp från Kaminbasen, 20 mil på djungelvägar, skulle ta dagar. FN-flyget, vad kunde de göra? Möjligen undsättning med helikopter.

-OK! Vi går mot Bukama om 30 minuter. Dock inte som eskort åt Katangapolisen, utan som egen patrull. Jag hade pålitliga, erfarna soldater. Två på vardera kulspruta, en med granatgevär och en prickskytt samt rustmästare Wedin. Alla med stridsutrustning. D.v.s. handvapen, fulla magasin, handgranater och stålhjälm mm. Vädret var fint och vägen löpte genom djungeln, smal och krokig. Laterite lyste röd mot den gröna omgivningen. Vi satt tysta och funderade på vad detta patrulluppdrag skulle innebära. 

Plötsligt var vägen spärrad av ett par stora träd som låg tvärs över vägen. Var Balubakrigarna redan här? Det visade sig att det var andra urinvånare, nämligen elefanter som ordnat vägspärr. En hjord elefanter hade dragit fram och rivit ner träd och buskar i sin väg genom djungeln. I patrullrustningen ingick alltid motorsåg som nu kom väl till pass. Framryckningen kunde fortsätta. Snart möttes vi av flyktningar bärande sina ägodelar på huvudet. Vi närmade oss Bukama och flyktingströmmen ökade. Nu gällde det att vara beredd på vad som helst och inte stanna. Vi körde med full fart in i Bukama och in i centrum. På torget rådde aktivitetermed lastning och lossning av allehanda ting. Massor av Balubas. De blev tydligen överraskade av vår plötsliga närvaro, vilket också var meningen. Var finns din chef skrek jag till en Balubakrigare, på swahili som jag då behärskade någorlunda. -Menar du presidenten?. Ja, det är klart sa jag. "Han finns i villan vid kullen där"

Med en rivstart körde vi upp till villan, gick i ställning utanför och placerade fordonen så vi snabbt kunde ta oss därifrån och om nödvändigt skjuta oss ut. Därefter gick jag och Wedin uppför trappan, sparkade upp dörren och möttes av en stor skäggig man klädd i läderstövlar, kortbyxor, skjorta öppen över bröstet där en amulett av något som såg ut att vara ett par färska testiklar hängde. En kamuflage färgad hatt brydd framtill med en dödskalle och text på franska. "varning för döden". 

Det skäggiga ansiktet, luckan mellan främtänderna, de stora vattniga ögonen och klädslen gav ett skrämmande intryck. Med osäkrad k-pist frågade jag "Är du president här"? "Nej jag är hans adjutant" blev svaret. Ta hit presidenten omgående hälsa att ONU vill tala med honom. Adjutant döden slog i hop sina stövelklackar och försvann in i nästa rum. Strax därpå kom en liten mindre man, inte så fullt skräckinjagande men klädd i en blodig polisskjorta. Troligen den mördade kartangapolisens skjorta. Nu följde en timmas märklig förhandling med den s.k president. Han förklarade hur hans balubakrigare gått över floden för att övertala Bukama, som nu helt behärskades av hans män, och att lung och ordning nu rådde. Vårt mål var att få hans balubakrigare att återvända till staden. Med ömsom vädjan och ömsom hot samtalade vi trots språkliga brister. Jag visade min radio och sa att denna apparat kan kalla på ONUs flygmaskiner som om några minuter kunde komma i antal som förmörkade himmlen och spruta eld och bly och bomber över bukama och hela hans stamområde, hela hans stam skulle utraderas. Jag öppnade radioförbindelse med grabbarna utanför. när han själv hörde rösterna i apparaten såg han skärrad ut och förstod att jag menade allvar. Efter en timme var vi överens, han och hans krigare skulle återvända senast under morgondagen. Bukamaborna skulle kunna återkomma.

Nästa dag skulle vi komma tillbaka med en stor styrka FN-soldater för att kontrollera att så hade skett. Efter förhandlingarna ville jag få inspektera hans stolta odödliga krigare. Han gav order till adjutant Döden att samla in kompani. Inom några minuter stod 55 stycken balubas uppställda på fem kolonner på torget, en sagolik samling buschkrigare klädda i diverse upphittade soldattillbehör. Kängor med oknutna snören, damasker, en del kamuflagebyxor eller jacka stå och plasthjälmar. En hade så stor hjälm att hela huvudet försvann, en hjälm med ONU märke. Jag gick in i leden och visiterade och skällde ut de som hade ONU märke och en som hade katangamärke på hjälmen. Förmodligen trodde de att jag en bondgrabb från småland var ONUs högste befäl och general. Den tron fick de gärna ha innan jag hunnit ut ur detta getingbo. Deras beväpning var spjut, pilbågar, träpåkar med cykelkedja maschetas och några med gevär troligen lika farliga för skytten som de dom siktade på. 
Efter visiteringen beordrade "Döden" march framåt, med marchanträde och i något otakt försvann den sevärda skaran, efter dem låg en rad tappade föremål av allehanda slag. Nu kom presidenten ut och ville ge oss en gåva för vår "överenskommelse". Vi skulle få ett antal balubaskvinnor som nu var nere vid floden och tvättade sig. Förstod att det kunde vara farligt att avböja ett sådant erbjudande, jag försökte med att vi måste vara tillbaka i Luenea före solens nedgång (detta var också sant för belysningen på jeeparna var mycket osäker och klockan 18.00 var mörkret kompakt.) 
Istället skulle jag gärna vilja ha en stor elefantbete till Luenea som tack för att vi avstod från att utplåna hans stam. Han accepterade det. På hemvägen såg vi en rad med kvinnor komma upp från floden, troligen de som var avsedda för oss.
Dagen därpå var jag tillbaka i sällskap med en pluton FN-sävenskar och till min förvåning hade balubakrigarna försvunnit, stan var så gott som helt tom. nnu mer förvånad blev jag jag efter 2 veckor då några balubas plötsligt dök upp i Luena bärande på en jättestor elefantbete, den var 2 meter lång och vägde 80 kg. Detta skulle vara en gåva från balubas för en överenskommelse i Bukama. Ja myckt kan hända på ett patrulluppdrag i Kongo, denna gång med ett lyckligt slut och utan att ett enda skott behövde avfyras all ammunition sparad till en annan gång.

Roland Isaksson

References (18)

References allow you to track sources for this article, as well as articles that were written in response to this article.
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: United Cash Loans
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: Judge Ray Harding
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: stefan
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: stefan
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: United Cash Loans
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: Judge Ray Harding
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: Katy Landscaping
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: lnkd.in
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: laser hair removal
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    Response: stereogum.com
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963
  • Response
    kongoveteranerna - Ordet är fritt - Detachment Luena, mars 1963

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>