Jonas Waern i helfigur
fredag, maj 15, 2015 at 6:22em
Kongoveteranerna
I en nyutkommen bok från Medströms bokförlag, Militära ledare under kalla kriget, skriver 
Jarl Lundgren om Kongoöversten Jonas Waern. Det är en innehållsrik artikel om Waerns 
karriär med tyngdpunkt på hans insatser som bataljonschef i Kongo och på Cypern. För oss 
soldater, som stod under hans befäl i dessa missioner på 1960-talet är det ett tema som är 
särskilt intressant: Hans syn på att leda soldater i strid.

Jonas Waern funderade över detta tidigt i sin militära karriär. Han blev utnämnd till fänrik 
1941 vid Kungl. Värmlands regemente. Sedan följde tjänstgöring i Neutralitetsvakten, som chef 
för en jägarpluton vid norska gränsen. Under denna tid övervägde Waern att anmäla sig till Svenska 
Frivilligkåren i Finland, men han avstod därför att ”jag ännu inte var vuxen att leda unga svenska män 
i krig. ”Ett beslut som säger mycket om Waerns helgjutna personlighet och den respekt han hade för 
sin uppgift som officer. År 1952 genomgick han en kurs vid brittiska Infantry School. Han verkade 
sedan i flera år på olika tjänster vid Infanteriskjutskolan i Rosersberg. Och sedan var Jonas Waern 
redo att axla det yttersta ansvaret som officer i utlandstjänst. Här ett citat ur ett brev han skrev sent i 
livet till en Kongoveteran ”. . . efter sju år som lärare på den svenska stridsskolan . . . kände jag mig 
äntligen kallad för stridsuppgifter.  . .  Jag beundrade Dag Hammarskjöld och längtade efter att hjälpa 
afrikanerna till en självständig tillvaro. Kallelsen var så stor att jag lämnade hustru och fyra barn åt 
sitt öde och som ensam sökande anmälde jag mig till tjänstgöring i Kongo. Jag ångrar inte en minut 
att jag följde min kallelse.”

Jonas Waern hade säkert före uppdraget i Kongo frågat sig själv hur han skulle reagera i strid. Svaret 
på detta fick han vid elddopet i Albert park den 13 september 1961. Säkert hade han även undrat 
över hur de svenska soldaterna från värnpliktsarmén skulle reagera under strid. Frågan har nog ställts av många svenska officerare mot den bakgrunden att inga svenska soldater hade krigat mot en väl rustad och organiserad armé på över 150 år. Före operationen sade de irländska officerarna rent ut  att om det skulle bli strid skulle svenskarna springa vid första skottet. I Albert Park var Waern 10 meter från det granatnedslag som dödade major Gerhard Gallon. Av tryckvågen tappade Waern andan och det tog några sekunder innan han kom till sans och handling. Han iakttog då att de irländska soldaterna tycktes lämna sina ställningar. Waern skrek ut en varning till irländarna, som fick dem att gå i skydd i sina ställningar. Därefter kastade han ett öga mot den svenska sektorn för att få en uppfattning om läget där. Han konstaterade att de svenska soldaterna låg lugnt kvar och bevakade sina eldområden och visade stor elddisciplin. Waern kände stor tacksamhet i det ögonblicket. Han konstaterade att hans svenska mannar var goda soldater. Under de fortsatta striderna i Katanga fick Waern uppleva de svenska soldaternas effektivitet exempelvis vid anfallet och intagandet av gendarmerifästet Camp Massart. 
Jarl Lundgrens porträtt av Jonas Waern är välskrivet och mycket intressant – särskilt för oss 
Kongoveteraner.

 

Bror Richard Svärd

 

Jonas Waern efter en genomgång i Kongo med sina soldater i Kongo. Foto Hans Wahlman.

 

Article originally appeared on kongoveteranerna (http://www.kongoveteranerna.se/).
See website for complete article licensing information.